I dag grubblade och funderade jag över mina tankar.
Har jag kommit i 40-års kris eller beror det på att jag är mitt i en separation?
Att jag startade min blogg är för att kunna sätta ord på mina tankar. Tror det behövs för att hitta mig själv!
Jag knäppte några bilder på mig med telefon och bilderna som jag såg kändes främmande och fick mig att undra över VEM det var jag såg på bilderna. Vem är den här människan, vad vill hon med sitt liv. Ju mer jag funderade desto djupare blev vecket i pannan och minen sorgsen…
Är jag älskad? Ja, det är jag! Fast jag ska separera eller är mitt i en separation, som jag mer eller mindre beslutade att det skulle bli. Jag har barn som älskar mig och även en älskare eller vad jag ska kalla honom. Ha ha älskare… nja. Men jag älskar att umgås med honom, prata, skratta och älska.
En man som kom in i mitt liv efter beslutet om separation och själv har gått igenom det jag gör. Alltså brutit upp i ett förhållande som inte fungerar, fast man försöker och försöker tills orden tar slut och bara tystnad, tomhet och ett hjärta som längtar efter kärlek finns kvar. Han är en person som jag har samarbetat med och bara haft en yrkesmässig relation till tidigare. En person som delar min smak, ger mig uppmärksamhet, pratar med mig och pratar känslor. En person som respekterar och förstår mig. Jag får nog återkomma om mina tankar på han.
Just nu letar jag desperat efter att finna någonstans att flytta till. Mitt eget hus/radhus/lägenhet… Men jag vill inte ta det första bästa. Jag vill hitta MITT ställe, MIN vrå. Där jag ska leva resten av MITT liv. Jag letar och letar, går på visning efter visning… Men inget är bra eller jo det finns dom som har varit nästan perfekt. Tyvärr så har det funnits andra som oxå tyckt det så då har man blivit överbuden (hmm, heter det så? överbuden??? Ja ja det spelar nog ingen roll.) Varför bor jag inte kvar i huset och mitt ex flyttar? Det är perfekt ställe att låta barnen växa upp på… Men jag vill inte ha det huset! Så han får ta över det och det är han verkligen glad över 🙂 Vi bråkar inte och tjafsar inte. Det är mer en tysthet och bekräftelse om att vi är olika och passar bättre som vänner.
Jag har ett tag tråkat mina vänner på FB med ordspråk, djupa tankar och funderingar. I bland så kommer det bara över en… En mening, en tanke från något man läser, hör eller ser. Sedan börjar grubblande…
Ja, det är faktiskt positiva tankar blandat med djupa funderingar över livet. Jag är inte deprimerad. Bara lite förvirrad och vilsen just nu! Jag är glad, skrattar, busar med min dotter, njuter av sex med min älskare, umgås med mina vänner och faktiskt äter middag med mitt ex som jag delar hus med fortfarande. Men jag vill finna mig själv och få känna det inre lugnet som finns i mig. Alltså summan av kardemumman: Hitta mig själv!
livetsdag 